Kvar i nått jag lämnat

Jag skulle ljuga om jag sa att allt är bra, om jag sa att äs är borta helt och tankarna är friska.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag ser mig själv som vacker, eller ens duglig. Om jag påstod att jag inte känner mig dålig både på utsidan och som person.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag är stabil nu, att inga ord kan rubba mig. Om jag sa att samhällets sjuka ideal och vänners bantningar inte berörde mig alls.
Jag skulle absolut ljuga om jag sa att jag kan äta utan problem, om jag lekte att jag inte alls tror mig bli flera kilo tyngre när jag ätit en brownie.
Men jag skulle även ljuga om jag sa att allt är dåligt, att äs har övertaget och styr mitt liv.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag alltid känner mig ful. Om jag påstod att jag aldrig känner mig bra.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag alltid bryter ihop, att jag inte tål någonting och att jag låter andras livsstil ändra min.
Jag skulle speciellt ljuga om jag sa att det inte är lättare att äta nu, att jag fortfarande räknar kalorier och att jag aldrig kan äta mer än jag "måste".
Det gäller att alltid se båda sidorna av allt, att inte fastna i det som är kvar att jobba på utan att även se allt som man har klarat av. I mitt fall är det ingen fråga om att jag bara har lite kvar nu, för jag vill aldrig någonsin tillbaks till mitt gamla liv igen. Btw, förlåt för sämst uppdatering heho. Puss herå från fettorebb som trots tjockiskänslor ska äta på och gå upp det sista i vikt så hon får börja träna igen weho