Det är just kvällar som ikväll som det slår mig hur lycklig jag är. Jag har sån jävla tur! Vill inte gå runt och säga/skriva tack till folk hela tiden pga risken att låta som världens drama queen men seriöst... Sitter här nu och har ätit middag för ett tag sen och har köpt en ben&jerry som ligger i frysen. Jag åt middagen och tänkte inte på vad den innehöll utan på hur den smakade. Jag åt tills jag blev mätt, inte tills äs sa åt mig att det räckte. Jag gick ner till vivo men tänkte inte på vad jag förbrände utan på hur skönt det var med en promenad, jag köpte en glass utan tankar på kalorier och jag kommer äta den ikväll utan ångest. Jag glömmer bort ibland hur långt jag har kommit, men jag glömmer aldrig bort hur mycket hjälp jag har fått. Är inte helt frisk än men är så jävla nära nu och jag hade aldrig kommit någonstans utan vänner och familj. Det låter så lame men jag menar allvar, en ätstörning kan man inte erkänna att man har själv, folk runt omkring måste märka det. Vänner och familj måste ta mod till sig och våga lägga sig i trots att det kanske känns fel. De måste ta tid från sina egna liv och hjälpa till att rädda någon annans. Det var först efter några veckor i behandlingen som jag verkligen kunde erkänna för mig själv att jag var sjuk, så om ni inte hade gjort någonting så hade det bara fortsatt. Nu lever jag på ett sätt som jag var helt säker på att jag aldrig skulle få göra igen. Jag tänkte alltid att "jag kanske slutar räkna kalorier men jag kommer alltid plågas av äs, varje dag - alla dagar". Jag såg ingen utväg, jag vågade inte hoppas på att jag skulle få slippa det. Sen började behandlingen och jag tänkte "när jag blir frisk så kan jag gå ner igen och börja räkna", det var det jag längtade efter men nu sitter jag och blir nästan rädd för mina egna tankar som jag hade förut. Aldrig någonsin vill jag tillbaks dit, jag ville ha kontroll men det var jag som blev kontrollerad av äs, jag ville åt perfektion men såg bara jävligt ful ut. Det är läskigt hur fast man kan bli i sjukdomen, man blir helt insnöad och mår så fruktansvärt dåligt. Sen tänker man bara på sig själv, man har varken tid eller kraft att bry sig om andra. Jag ville hjälpa vänner med sina problem men jag var så självupptagen att jag satte alla andra åt sidan. Ändå fick jag hjälp av de personerna som jag hade tryckt bort totalt, just därför är jag så tacksam. Tack tack tack, jag lovar att lyssna på allt ni har att säga nu haha..
Jag vill inte vara så himla djup och överdriven men kan inte hjälpa att känna mig så lyckligt lottad. Jag har er i min omgivning att tacka för att jag får leva igen nu! Äs finns kvar men fan inte mycket, ibland får jag ångest men jag har aldrig varit lyckligare än jag är nu. Tänk att jag trodde att jag aldrig skulle få må bra igen, att jag aldrig skulle sluta känna mig misslyckad, att jag alltid skulle jämföra mig med andra, att jag alltid skulle tycka att jag var för fet. Tyvärr är min självbild fortfarande dålig på det sättet att jag fortfarande känner mig stor. Jag hoppas att det blir bättre snart, för utöver det så känner jag mig som vilken frisk person som helst. Sen är det fan bara några få kilon kvar nu tills jag får träna! Men det jag ville få fram i det här långa och ganska konstiga inlägget är att NI ÄR SÅ JÄVLA BÄST. Ni vet själva om ni kan ta åt er, jag vill bara bjuda er på en utlandssemester eller något! (Fast nä har bara tjugo kronor)... Men ni förstår, tack!!
/ Lycklig chey
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar